Förlossningsberättelse
Efter sex dygn med rejäla men oregelbundna sammandragningar så gick jag och Micke ut på en kanske inte så lång men för mig väldigt ansträngande promenad i Sigtuna. Visste väl att det mesta var skrock men vi hade ju ingenting att förlora på att testa. Väl hemma igen satte vi oss framför TVn och jag vågade inte riktigt hoppas på något men visst kändes det som om sammandragningarna blev mer och mer intensiva. Kanske mest för skojs skull började vi att klocka dom och japp, regelbundna men kanske inte tillräckligt täta förvärkar. Efter ett tag började detta hur som helst att ta på krafterna och eftersom att jag sedan dagen innan var öppen 1,5 cm och min tapp nästan var utplånad så kände vi att det var lika bra att åka mot BB Sthlm. Vi hade ju dessutom en bra bit att åka.
Jag ringde in när vi satt i bilen och barnmorskan sa att det var helt rätt att vi kom dit. Väl där blev vi mottagna av en jättetrevlig undersköterska som visade oss till en förlossningssal. In kom en barnmorska som undersökte mig och konstaterade att jag nu var 3 cm öppen men att tappen fortfarande var "näst intill utplånad" och inte "utplånad" som jag hade hoppats på. Nu ville dom plötsligt ge mig bricanyl för att stanna av värkarna. I vecka 39!? Det ville inte jag utan jag fick sova över i ett litet rum och "hoppas på att det drar igång". Nu var klockan fem på morgonen och om Micke ville stanna kvar så skulle det kosta 500 kr. Annars fick han komma tillbaka efter klockan sju. 500 kr för att sova på en enkelsäng tillsammans i två timmar kändes inte sådär jätte aktuellt så Micke åkte hem och sov några timmar och jag sov ut i min sjukhus-säng som knarrade något fruktansvärt. Jag kände mig så dragen vid näbben. Att åka in tillsammans i tron om att få träffa bebisen men att få sova själv i ett riktigt sjukhus-inrett rum kändes rent utsagt piss! Det blev morgon och min barnmorska kom in för att säga hejdå, hon gick av sitt pass nu men snart skulle min nya barnmorska komma in med frukost, berättade hon. Det hände aldrig. Jag ringde och väckte Micke som kom med frukost. Jag ville inte ens trycka på knappen och be om frukost för hormonfylld och besviken som jag var kände jag mig ovälkommen och i vägen på sjukhuset. Tycker synd om mig själv nu i efterhand, haha!
Tillslut kom en läkare in och berättade om olika igångsättningsmetoder och försäkrade mig om att jag inte skulle bli hemskickad. Äntligen bebis! Vi väntade hela dagen tills en ny läkare kom in och förklarade att det inte fanns tid för en igångsättning idag utan jag skulle nu istället få en sovdos och så skulle vi se om det dragit igång av sig själv imorgonbitti. Vi hade tydligt förklarat att jag absolut inte vill ha varken sömntabletter eller starka smärtstillande och det kändes väldigt konstigt att ännu en gång behöva inse att det inte skulle bli någon bebis idag heller. Så med mina sammandragningar och en stor besvikelse satte vi oss i bilen och åkte hem. Med BB-väska och bilbarnstol i baksätet. Morgonen efter hade vi en ny tid bokad på BB Sthlm och vi blev försäkrade om att den här gången blir det av, nu stod jag först i kön! När vi kom dit nästa morgon så kom en sjuksköterska in med morfin, bricanyl och sömntabletter (IGEN!?) men nu hade Micke tröttnat. Han sa något i stil med "vi har bett er att skriva in i hennes journal att hon absolut inte ska ha några såna här mediciner" och "är det så att ni inte har tid för en igångsättning så säg det rakt ut!" och det fick äntligen saker att hända. En läkare kom in och förklarade att dom inte hade tid att sätta igång mig och dom bad om ursäkt för att dom inte hade sagt det. Hon erkände t.o.m. att dom inte hade "vågat säga det eftersom att vissa blir så arga". Åh, vad professionellt...
Micke bad dom att ringa till Uppsala och fråga om dom hade tid, vilket dom inte hade. Men i Södertälje var vi välkomna. Så vi tog vårat pick och pack och åkte mot Södertälje för att få ut lillskiten som vägrade att skynda sig självmant. Nu hade jag haft oregelbundna värkar i nio dygn och var både psykiskt och fysiskt utmattad. Vi vågade inte alls känns oss säkra på att hon skulle födas inom det närmsta dygnet.
Framme i Södertälje fick vi först komma in till ett undersökningsrum som såg ut ungefär som hallen på ett solarium. En tapet föreställandes en solnedgång i något tropiskt land klädde väggen och en bordsfläkt förde ett jäkla oväsen. Jag sa till Micke att "här föder jag fan inte barn" men han skrattade och försäkrade mig om att allt skulle bli jättebra. Det blev jag allt säkrare på när en underbar barnmorska kom in och presenterade sig, förklarade hur igångsättningen skulle gå till och gav mig nytt hopp.
Efter en stund fick vi komma in på ett förlossningsrum och barnmorskan gick av sitt pass. In kom barnmorskan som jag skulle ha under förlossningen. En superhärlig tjej med härlig utstrålning.
Dåså, då kör vi!
Jag läser ur min förlossningsjournal nu, det är därför klockslagen är så töntigt exakta.
Klockan 14.43 sattes en skalpelektrod på Cassandras huvud. En minut senare ställde jag mig upp och trodde sådär klassiskt att jag kissade på mig. Vattnet gick med dunder och brak.
Ganska direkt kom värkarna mer ofta och kändes mer och mer. Hur en värk känns vet jag inte ens idag och om jag mindes (vilket jag inte gör) så skulle jag nog ändå inte kunna förklara det. Jag övade på att andas. Bad dom runt omkring mig att ta ett steg tillbaka och inte prata med mig under värkarna, sedan andades jag, andades och andades och kände mig som ett riktigt proffs! Efter någon timme skickade jag ut Micke på jakt efter en pilatesboll som jag blev bästa vän med. Men nu började det göra ont på riktigt och jag jag dumpade "bolljäveln" för en gåvagn. Vi promenerade ute i korridoren och lät tyngdlagen hjälpa till. Värkarna gjorde nu svinont men ville inte komma tillräckligt tätt och ett värkstimulerande dropp kopplades.
20 minuter senare, klockan 19.45 var värkarna kraftiga, regelbundna och gjorde jävligt ont! Jag provade lustgasen som bara gjorde mig snurrig och fick mig att tappa fokus på min andningsteknik så den gick fetbort.
Klockan 20.16 minns jag att jag stirrar in i Mickes ögon och säger "det går inte, det gör för ont" med en touch av dödsångest i rösten. Micke trycker på knappen och barnmorskan kommer in. Hon undersöker mig och berättar att jag är NIO centimeter öppen. Här tänkte jag på ett sms jag hade fått av min syster "Kom ihåg att det inte ligger prestige i att föda utan smärtlindring".
Klockan 21.17 har jag fått en EDA som jag älskade från djupet av mitt hjärta. Jag fick kontakt med Micke igen, kunde få i mig något att dricka, vilade mellan värkarna och kunde prata ordentligt. Klockan 22.30 gick jag och kissade. Jag hoppades på att kunna göra "tvåan" också för att slippa behöva göra det när bebisen skulle ut men EDA innehåller morfin och bara att kissa var en kamp. Jag var helt bedövad från naveln och nedåt och att få ut något annat än kiss var omöjligt!
Klockan 01.00 så kände jag att jag ville börja krysta. Inte alls sådär som jag hade fått förklarat för mig att "man kan liksom inte hålla emot", "en djurisk instinkt som får dig att krysta"... jag kände mer att du får det fan i mig räcka, nu ska ungjäveln ut! Jag tappades på urin (600 ml för er som vill veta, haha, förlossningsjournaler är så sjuka). Efter att ha krystat i en timme med bara väldigt svaga krystvärkar provade jag att krysta ståendes vilket inte hjälpte ett dugg. Nu kom en läkare in på rummet och jag förstod inte varför. Någon tog tempen på mig och tydligen hade jag ganska hög feber och fick 1 gram alvedon.
Nu började Cassandra att bli stressad och barnmorskan frågade mig om jag ville försöka att krysta lite till eller om dom skulle hjälpa till med sugklocka. Exakt vad som hände här kan jag inte tyda bland förlossningsjournalens alla medicinska termer. Jag minns att ett helt team med läkare och barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor kom in på förlossningsrummet. Jag förstod att det inte var helt normalt men blev aldrig speciellt rädd då stämningen i rummet aldrig var stressande.
En stor apparat rullades fram till sängen, jag mindes att jag sett den på förlossningskursen och där förklarade förläsaren att "den här stora apparaten behöver ni inte bry er om" och visade att bara den lilla sugklockan skulle "in". Plötsligt stod en läkare, två sjuksköterskor och en barnmorska och kliade sig i huvudet när dom tittade på vad som hände mellan mina gynställnings-särade ben. En sugklocka fästes på Lilla Cs huvud och mellan mina krystvärkar (som inte förtjänar att kallas så) så höll dom liksom kvar bebisen som av någon anledning annars gled tillbaka upp en bit efter att ha kommit ned lite för varje värk. Plötsligt kände jag hur det sved, brände och stramade något så in åt helvete. Jag kände hur hennes "lilla" huvud kom ut och det var minst sagt en ny erfarenhet. Läkaren tittade upp på mig och sa "nu gick du sönder ganska mycket" men det kunde jag inte skita mer i då. Nu var jag trött på att föda barn, mina värkar hade i stort sett tackat för sig och jag ville bara ha ut bebisen. Jag tittade på siffrorna som visar hur starka värkarna är och så fort siffrorna började stiga så tog jag i för kung och fosterland.
Klockan 02.43 kändes det ungefär som om en hal gädda gled ur mig och plötsligt låg det en skrikande liten bebis på mitt bröst. Jag undrade var den skrikande lilla människan kom ifrån för inte *** kunde den där stora bebisen ha kommit ut ur mig. Hon såg inte alls nyfödd ut. Men hon var och är världens vackraste och om jag bara kunde ha fått trycka på paus där, stannat i det ögonblicket en liten stund. Fått låta blicken sväva mellan detta skrikande, fosterfettkladdiga underverk och Mickes tårfyllda ögon. Jag har aldrig någonsin upplevt ett sådant rus, sån genuin lycka och total närvaro i stunden. Jag ville stanna där för alltid. Att smärta var verkligen borta. Det var sant som dom sa, man glömmer smärtan direkt.
Lilla C fick ligga på mitt bröst och återhämta sig medans en läkare sydde ihop mina bristningar i 40 minuter. Jag gick sönder väldigt mycket men nu två veckor senare har jag inte längre ont och det svider faktiskt inte ens när jag kissar.
Jag ringde in när vi satt i bilen och barnmorskan sa att det var helt rätt att vi kom dit. Väl där blev vi mottagna av en jättetrevlig undersköterska som visade oss till en förlossningssal. In kom en barnmorska som undersökte mig och konstaterade att jag nu var 3 cm öppen men att tappen fortfarande var "näst intill utplånad" och inte "utplånad" som jag hade hoppats på. Nu ville dom plötsligt ge mig bricanyl för att stanna av värkarna. I vecka 39!? Det ville inte jag utan jag fick sova över i ett litet rum och "hoppas på att det drar igång". Nu var klockan fem på morgonen och om Micke ville stanna kvar så skulle det kosta 500 kr. Annars fick han komma tillbaka efter klockan sju. 500 kr för att sova på en enkelsäng tillsammans i två timmar kändes inte sådär jätte aktuellt så Micke åkte hem och sov några timmar och jag sov ut i min sjukhus-säng som knarrade något fruktansvärt. Jag kände mig så dragen vid näbben. Att åka in tillsammans i tron om att få träffa bebisen men att få sova själv i ett riktigt sjukhus-inrett rum kändes rent utsagt piss! Det blev morgon och min barnmorska kom in för att säga hejdå, hon gick av sitt pass nu men snart skulle min nya barnmorska komma in med frukost, berättade hon. Det hände aldrig. Jag ringde och väckte Micke som kom med frukost. Jag ville inte ens trycka på knappen och be om frukost för hormonfylld och besviken som jag var kände jag mig ovälkommen och i vägen på sjukhuset. Tycker synd om mig själv nu i efterhand, haha!
Tillslut kom en läkare in och berättade om olika igångsättningsmetoder och försäkrade mig om att jag inte skulle bli hemskickad. Äntligen bebis! Vi väntade hela dagen tills en ny läkare kom in och förklarade att det inte fanns tid för en igångsättning idag utan jag skulle nu istället få en sovdos och så skulle vi se om det dragit igång av sig själv imorgonbitti. Vi hade tydligt förklarat att jag absolut inte vill ha varken sömntabletter eller starka smärtstillande och det kändes väldigt konstigt att ännu en gång behöva inse att det inte skulle bli någon bebis idag heller. Så med mina sammandragningar och en stor besvikelse satte vi oss i bilen och åkte hem. Med BB-väska och bilbarnstol i baksätet. Morgonen efter hade vi en ny tid bokad på BB Sthlm och vi blev försäkrade om att den här gången blir det av, nu stod jag först i kön! När vi kom dit nästa morgon så kom en sjuksköterska in med morfin, bricanyl och sömntabletter (IGEN!?) men nu hade Micke tröttnat. Han sa något i stil med "vi har bett er att skriva in i hennes journal att hon absolut inte ska ha några såna här mediciner" och "är det så att ni inte har tid för en igångsättning så säg det rakt ut!" och det fick äntligen saker att hända. En läkare kom in och förklarade att dom inte hade tid att sätta igång mig och dom bad om ursäkt för att dom inte hade sagt det. Hon erkände t.o.m. att dom inte hade "vågat säga det eftersom att vissa blir så arga". Åh, vad professionellt...
Micke bad dom att ringa till Uppsala och fråga om dom hade tid, vilket dom inte hade. Men i Södertälje var vi välkomna. Så vi tog vårat pick och pack och åkte mot Södertälje för att få ut lillskiten som vägrade att skynda sig självmant. Nu hade jag haft oregelbundna värkar i nio dygn och var både psykiskt och fysiskt utmattad. Vi vågade inte alls känns oss säkra på att hon skulle födas inom det närmsta dygnet.
Framme i Södertälje fick vi först komma in till ett undersökningsrum som såg ut ungefär som hallen på ett solarium. En tapet föreställandes en solnedgång i något tropiskt land klädde väggen och en bordsfläkt förde ett jäkla oväsen. Jag sa till Micke att "här föder jag fan inte barn" men han skrattade och försäkrade mig om att allt skulle bli jättebra. Det blev jag allt säkrare på när en underbar barnmorska kom in och presenterade sig, förklarade hur igångsättningen skulle gå till och gav mig nytt hopp.
Efter en stund fick vi komma in på ett förlossningsrum och barnmorskan gick av sitt pass. In kom barnmorskan som jag skulle ha under förlossningen. En superhärlig tjej med härlig utstrålning.
Dåså, då kör vi!
Jag läser ur min förlossningsjournal nu, det är därför klockslagen är så töntigt exakta.
Klockan 14.43 sattes en skalpelektrod på Cassandras huvud. En minut senare ställde jag mig upp och trodde sådär klassiskt att jag kissade på mig. Vattnet gick med dunder och brak.
Ganska direkt kom värkarna mer ofta och kändes mer och mer. Hur en värk känns vet jag inte ens idag och om jag mindes (vilket jag inte gör) så skulle jag nog ändå inte kunna förklara det. Jag övade på att andas. Bad dom runt omkring mig att ta ett steg tillbaka och inte prata med mig under värkarna, sedan andades jag, andades och andades och kände mig som ett riktigt proffs! Efter någon timme skickade jag ut Micke på jakt efter en pilatesboll som jag blev bästa vän med. Men nu började det göra ont på riktigt och jag jag dumpade "bolljäveln" för en gåvagn. Vi promenerade ute i korridoren och lät tyngdlagen hjälpa till. Värkarna gjorde nu svinont men ville inte komma tillräckligt tätt och ett värkstimulerande dropp kopplades.
20 minuter senare, klockan 19.45 var värkarna kraftiga, regelbundna och gjorde jävligt ont! Jag provade lustgasen som bara gjorde mig snurrig och fick mig att tappa fokus på min andningsteknik så den gick fetbort.
Klockan 20.16 minns jag att jag stirrar in i Mickes ögon och säger "det går inte, det gör för ont" med en touch av dödsångest i rösten. Micke trycker på knappen och barnmorskan kommer in. Hon undersöker mig och berättar att jag är NIO centimeter öppen. Här tänkte jag på ett sms jag hade fått av min syster "Kom ihåg att det inte ligger prestige i att föda utan smärtlindring".
Klockan 21.17 har jag fått en EDA som jag älskade från djupet av mitt hjärta. Jag fick kontakt med Micke igen, kunde få i mig något att dricka, vilade mellan värkarna och kunde prata ordentligt. Klockan 22.30 gick jag och kissade. Jag hoppades på att kunna göra "tvåan" också för att slippa behöva göra det när bebisen skulle ut men EDA innehåller morfin och bara att kissa var en kamp. Jag var helt bedövad från naveln och nedåt och att få ut något annat än kiss var omöjligt!
Klockan 01.00 så kände jag att jag ville börja krysta. Inte alls sådär som jag hade fått förklarat för mig att "man kan liksom inte hålla emot", "en djurisk instinkt som får dig att krysta"... jag kände mer att du får det fan i mig räcka, nu ska ungjäveln ut! Jag tappades på urin (600 ml för er som vill veta, haha, förlossningsjournaler är så sjuka). Efter att ha krystat i en timme med bara väldigt svaga krystvärkar provade jag att krysta ståendes vilket inte hjälpte ett dugg. Nu kom en läkare in på rummet och jag förstod inte varför. Någon tog tempen på mig och tydligen hade jag ganska hög feber och fick 1 gram alvedon.
Nu började Cassandra att bli stressad och barnmorskan frågade mig om jag ville försöka att krysta lite till eller om dom skulle hjälpa till med sugklocka. Exakt vad som hände här kan jag inte tyda bland förlossningsjournalens alla medicinska termer. Jag minns att ett helt team med läkare och barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor kom in på förlossningsrummet. Jag förstod att det inte var helt normalt men blev aldrig speciellt rädd då stämningen i rummet aldrig var stressande.
En stor apparat rullades fram till sängen, jag mindes att jag sett den på förlossningskursen och där förklarade förläsaren att "den här stora apparaten behöver ni inte bry er om" och visade att bara den lilla sugklockan skulle "in". Plötsligt stod en läkare, två sjuksköterskor och en barnmorska och kliade sig i huvudet när dom tittade på vad som hände mellan mina gynställnings-särade ben. En sugklocka fästes på Lilla Cs huvud och mellan mina krystvärkar (som inte förtjänar att kallas så) så höll dom liksom kvar bebisen som av någon anledning annars gled tillbaka upp en bit efter att ha kommit ned lite för varje värk. Plötsligt kände jag hur det sved, brände och stramade något så in åt helvete. Jag kände hur hennes "lilla" huvud kom ut och det var minst sagt en ny erfarenhet. Läkaren tittade upp på mig och sa "nu gick du sönder ganska mycket" men det kunde jag inte skita mer i då. Nu var jag trött på att föda barn, mina värkar hade i stort sett tackat för sig och jag ville bara ha ut bebisen. Jag tittade på siffrorna som visar hur starka värkarna är och så fort siffrorna började stiga så tog jag i för kung och fosterland.
Klockan 02.43 kändes det ungefär som om en hal gädda gled ur mig och plötsligt låg det en skrikande liten bebis på mitt bröst. Jag undrade var den skrikande lilla människan kom ifrån för inte *** kunde den där stora bebisen ha kommit ut ur mig. Hon såg inte alls nyfödd ut. Men hon var och är världens vackraste och om jag bara kunde ha fått trycka på paus där, stannat i det ögonblicket en liten stund. Fått låta blicken sväva mellan detta skrikande, fosterfettkladdiga underverk och Mickes tårfyllda ögon. Jag har aldrig någonsin upplevt ett sådant rus, sån genuin lycka och total närvaro i stunden. Jag ville stanna där för alltid. Att smärta var verkligen borta. Det var sant som dom sa, man glömmer smärtan direkt.
Lilla C fick ligga på mitt bröst och återhämta sig medans en läkare sydde ihop mina bristningar i 40 minuter. Jag gick sönder väldigt mycket men nu två veckor senare har jag inte längre ont och det svider faktiskt inte ens när jag kissar.
Min förlossning blev tuff men var det häftigaste jag någonsin upplevt. Jag är glad över att vi hamnade i Södertälje för både förlossningspersonalen och BBpersonalen var fantastisk och jag skulle gärna föda nästa bebis där.
Nästa bebis får dock gärna vänta ett tag med att bli till! ;)
Nästa bebis får dock gärna vänta ett tag med att bli till! ;)
Om jag missat något eller om ni undrar någonting, vad som helst, så kommentera gärna och fråga. Även sånt som gäller graviditet eller efter förlossningen! Hoppas att det inte blev allt för rörigt nu. Kram!