Jag vet inte, måste man stråla av lycka varje dag när man är gravid? För sedan kanske en vecka tillbaka så har jag kommit underfund med att det är inte att jag är gravid som gör mig glad, det är att jag ska få barn! Det är barnet jag längtat och längtar efter, graviditeten är liksom enda vägen dit. Mitt självförtroende sviktar, det blir sämre och sämre för varje dag samtidigt som jag mår bättre än någonsin, jättekonstigt. Jag gillar inte den nya siffran på vågen, jag gillar inte den nya formen på mitt ansikte, jag tycker inte att det är "härligt" eller "charmigt" att behöva ha mjukisbyxor på mig varje dag för att ingenting annat passar. Absolut, jag älskar min mage, mitt barn växer därinne. Men resten av min kropp gömmer jag helst under en filt nu, både för mig själv och för min kille. Och det handlar inte om att jag är utseendefixerad, dom som känner mig vet att det är jag faktiskt inte. Jag känner mig bara så fruktansvärt obekväm, det känns som att den här kroppen inte är min. Jag har ju dessutom tidigare i graviditeten mått sjukt illa hela tiden, spytt flera gånger varje dag och bara kännt mig allmänt osexig. Det hjälper inte att jag kan äta tre gånger så mycket som Micke, det får mig inte att känna mig speciellt feminin. 
Nej, usch för det här säger jag bara. Kan det bara bli augusti nu så att våran lilla prins eller prinsessa kommer till oss? Det känns som att det är flera år dit just nu.

 

Lite mer såhär gillar jag att se ut... :-(