Jag börjar känna mig lite som ett bebishotell. Jag äter det bebisen mår bäst av, inte det jag känner för att äta. Jag kan inte göra det ena och andra. Jag är så sugen på att få komma i form och röra mig mer för att må bättre både fysiskt och psykiskt men bäckenuppluckring och diverse krämpor håller mig tillbaka. Kan inte ens promenera i lugnt tempo i mer än femton minuter innan jag får så ont i höfterna och svanken att jag vill gråta. Nu får augusti skynda sig, jag vill inte vara en babymaker-maskin längre. Jag vill ha min lilla älskling i vagnen och powerwalka tills jag känner igen mig själv igen.