Det här med att bli mamma. De första dagarna eller kanske de allra första veckorna efter att den efterlängtade lilla personen äntligen har kommit till världen. Ja, det är ju minst sagt en stor och omtumlande händelse och tid. 
Jag ska skriva lite om sådant som jag inte hade fått veta innan och som jag gärna hade fått berättat för mig. 
Jag vet inte om det är fult eller elakt att prata om hur det är efter förlossningen, kanske är man okänslig som "skrämmer upp" blivande mammor men så kan vi inte hålla på. Man har rätt att veta att det tunga och jobbiga, psykiskt och fysiskt inte slutar för att barnet kommer ut. Det kan tyvärr kännas ännu jobbigare vissa dagar.

Och där låg det lilla knytet äntligen på mitt bröst. Ismetad i fosterfett och med en hockeypucksliknande sak på huvudet, efter sugklockan som hade fått hjälpa henne ut eftersom att jag var för trött efter över en veckas värkar och en lång och intensiv förlossning. Nu var allt det jobbiga och onda äntligen över och dom rosa molnen anslöt sig för att låta oss sväva runt i någon månad. Eller inte...

Efter att jag blivit sydd så rullade dom mig till rummet på BB där vi skulle få sova. Där la en barnmorska Cassandra till bröstet och när hon började äta så kändes det ungefär som att hon med en valps sylvassa tänder slet av min bröstvårta. Hela bröstet gjorde så fruktansvärt ont men jag höll masken, för man ska ju vara överlycklig?

Att amma är inte helt lätt i början. Det tar tid innan mamma och bebis möts i det där och det kan ta tid innan bebis hittar en bra sugteknik och inte har sönder mammas stackars bröstvårtor. För vissa funkar det inte att amma, på grund av olika anledningar och alla VILL inte amma. Det är upp till var och en efter att man låtit någon förklara för och nackdelar. Nu fungerar amningen bra för mig och jag helammar Cassandra. 

Att kissa "kan svida lite men det hjälper att kissa i duschen. Ja, jo, tjena... Om man har samlat på sig typ 20 liter vätska under graviditetet som ska ut under det det första dygnet så blir det en hel del kissande. Helst vill man inte behöva stå och duscha sig till ett russin och det svider och bränner fortfarande som en skärseld mellan benen. Det FINNS receptfri bedövnings-salva att köpa på apoteket. Införskaffa en sådan, för det där med att kissa var ett h*lvete. 

Man blöder efter förlossningen och inga always ultra super hej och hå nattbindor duger. Man blöder mycket i början och på sjukhuset finns det bindor som mer liknar blöjor, säkert svindyra att köpa på apoteket. Jag ångrar att jag inte plockade med mig ett par stycken hem, just sayin'!

Det är helt okej att inte orka träffa människor i början, man behöver inte svara på grattismeddelanden man får på facebook, man behöver inte ringa alla man känner och berätta, man behöver inte göra ett skit mer än att äta, dricka, besöka toaletten, byta blöja och mata bebisen. På tal om blöjor, det är normalt att dom hamnar bak och fram eller att man tar fel strlk så att det rinner ut lite, man är inte en dålig mamma för det. Men det kan man känna med alla...

HORMONER slipper man inte för att bebis har tittat ut. Första dygnet efter förlossningen kunde jag inte sova en sekund. Jag låg och stirrade på bebisen för att se att hon andades, jag ville inte äta, inte kissa, inte dricka utan bara stirra. Hormonvågor sköljde över mig och jag kände känslor jag aldrig vetat att man kunde känna. Det var bara så stort!
Men kanske tre dygn efter förlossningen så blev jag plötsligt nedstämd. Jag kände mig fruktansvärt tom och tanken på att behöva amma i ett år när det gjorde så ont fick mig att bli lite sur på den lilla tjocksmocken som ville äta hela tiden. När hon bajsade fick Micke ta henne, jag orkade inte. Hon fick ligga på hans bröst och sova, jag ville helst bara ligga ifred på mage (ÄNTLIGEN) och inte behöva tänka på någon annan än mig själv. Jag passade på att gråta lite i duschen eller på toaletten och kände mig som världens vidrigaste person som inte bara var genomlycklig. Fick dock veta att denna babyblues är något nästan ALLA nyblivna mammor känner av några dagar efter förlossningen. Och den går över! Gör den inte det och om du mår sämre eller känner att du mår akut dåligt så ska du självklart ta kontakt med BVC eller psykakuten beroende på hur illa det är/känns. 
Det är okej att inte sprudla av lycka! Man har ont, kan inte sitta, man är hormonfylld, amningen kanske krånglar, bebisen kanske skriker mycket, man är trött osv. Inte konstigt att allt inte känns helt fantastiskt!

 

Några andra små tips är att ha 385720520589 stycken amningsinlägg hemma, en handbröstpump när mjölken rinner till och tuttarna blir som bowlingklot som bebisen krockar med, då kan det hjälpa att pumpa ur lite (om det inte funkar att handmjölka), ha massa blöjor hemma och mat som går snabbt att göra i ordning. Ikeas små frottetvättlappar är toppen när bebis spyr åt alla håll och kanter och se till att ha tvättmedel hemma. 

Nu vaknade Cassandra. Vi hörs!