Fick den här bilden skickad till mig igår av Annika. Det är jag för ett år sedan med bebin som hon var au pair (stavning?) åt då. Jag blev så kär i den ungen och minns hur jag drömde om att en dag få ett eget litet mirakel att pussa på och ta hand om. Och nu ligger hon här bredvid mig. Hon som gör mig stolt genom att lyfta sitt huvud. Hon som ger mig gåshud genom att titta på mig och som kan kissa ner mig klockan fyra på morgonen efter en för mig sömnlös natt och ändå vara den sötaste, vackraste och underbaraste lilla sak som finns! Och visst vill jag ibland att hon håller truten när hon ätit, bytt blöja, fått ligga nära och lyssna på mammas hjärtslag, myst och gullat och ändå vägrar sluta gallskrika. Man blir frustrerad, sedan förbannad och nästan uppgiven ibland men så tystnar hon plötsligt och tittar förundrat på mig och jag tittar tillbaka, tittar på det vackraste jag sett och säger "hej lilla c, jag är din mamma" och så önskar jag att jag kunde få stanna i den stunden för all framtid.