Ljuset i tunneln var ett tåg. Tydligen kan jag inte spara mina dokument i formatet .doc vilket lärarna kräver. Någon som vet varför? Behöver er hjälp isåfall! Nu blev det ett kort inlägg för Cassandra började nu att pussa i luften vilket brukar betyda att om jag inte erbjuder henne middag NU så kommer det snart att bli ett herrans liv.
Vi hörs! (Och om ni förstår mitt .doc-problem så säg gärna till).

Nu ser jag ljuset i tunneln när det gäller min inlämning. Har skrivit om de yttre och inre organen, deras funktioner, sjukdomar, symtom och medicinska behandlingar. Samt om vår fysiska utveckling från spädbarn till gamling. Pust... Inget litet ämne precis. Micke kom iaf hem med choklad och ramlösa till mig och snart ska jag kräva egentid för att ta en lååång dusch. Hoppas ni har en fin lördag, min är lite halvseg. Kram! 

 

Skönt att den här dagen är slut, riktigt skönt. Under graviditeten var jag rätt lugn, lite ledsen ibland men aldrig arg eller otrevlig. Det är jag nu! Människor kan irritera mig något fruktansvärt bara genom att vistas i min närhet. T.o.m. Micke ryter jag åt flera gånger varje dag och sen får jag så himla dåligt samvete men jag är för liten som person för att säga förlåt. Usch, jag tycker inte om mig själv alls just nu. Nu har jag skrivit sjukt mycket på min uppsats, har dock en hel del kvar att skriva imorgon. 

På måndag ska jag träffa Linn och klaga på livet, det behöver alla ibland! 

Nu, det mest älskade av allt, SÖMN! 

 

Blev bjuden på finmiddag i mysiga Sigtuna idag. Välbehövlig paus ifrån pluggandet. Dyraste och godaste hamburgaren jag någonsin ätit. Nu är jag så trött på organ, diagnoser och mikroorganismer att jag spyr. Det är ju trots allt fredag? Lite avkoppling och mys kunde man ju behöva efter en 9 månaders stillasittande graviditet. 

 

Såhär ser jag ut idag, tre veckor efter förlossningen. Hur jag ska få bort bucklan på magen vet jag inte, annars är jag väl nöjd for now. Större rumpa fick jag också på köpet... 

Idag har jag en dålig dag. Man får ha det trots att man nyss fått barn. Det är underbart men överväldigande. Lite utav en tripp som inte ger sig, efter ett tag vill man vila från alla intryck och endorfinrus. Så jag låter mig själv må dåligt idag. Det är ju som sagt en dålig dag, inte ett dåligt liv. Imorgon känns det bättre, det har jag lärt mig på vägen. 

Cassandra sover äntligen efter flera timmars gråt och gnäll. Man känner sig så maktlös när man provat allt för att få henne nöjd. Nu ska jag passa på att tvätta håret. Men jag ska inte försöka att muntra upp mig, jag behöver nog en sånhär dag ibland. 

 

Hoppsan! Vad många som klickade sig in här efter att jag skrivit min förlossningsberättelse. Kul! Och lite utlämnad känner man sig ju ändå efter att ha haft ett läkarteam mellan benen så vad gör det att alla fått ta del av detaljerna? ;) Här ligger jag på mage och hoppas på att livmodern ska dra ihop sig snabbare. Saknar min gamla kropp så himla mycket. Har alltid kunnat äta vad jag vill utan att gå upp ett gram, jag undrar om det är kört efter en graviditet. Att mam alltid måste passa sig för att gå upp i vikt? Buhu... Jag kanske är töntig men jag trivs ju som jättesmal och vill bli det igen. Sen finns det MÅNGA jag tycker passar bättre med lite kurvor, dom flesta faktiskt... Kanske är knäpp. 

Fick en uppgift hemskickad från skolan, mina lärare är så snälla som accepterar att jag inte kan närvara pga Lilla C som inte ska träffa så mycket folk. Ska göra uppgiften nu medans Micke och Cassandra kollar fotboll. Puss! 

 

Morgonvägde mig nyss. 19 kilo är borta, såå skönt! Hoppas att amningen tänker hjälpa mig ner en bit till för det är så skönt att gå ner utan att behöva jobba för det, haha. Men sen blir det kanske värra att stanna nere på siffran jag är nöjd med. Den dagen, den sorgen. Idag ska jag ta med min man och barn på en långpromenad (har jag som mål) och fånga lite Dvitaminer innan solens strålar är ett minne blott. Puss! 

Cassandra sover på mitt bröst och jag försöker att hålla ögonen öppna. Jag och Micke ska ju se en film men jag vet inte hur många minuter till jag klarar av att hålla mig vaken. Jag förstår inte varför jag är så fruktansvärt jäkla trött! Visst att en bebis är lite av en energitjuv men såå krävande är hon inte. Amningen gör mig också helt groggy... 

 

Det här trodde jag aldrig att jag skulle göra men nu lägger jag upp en eftergraviditeten-bild på min mage. Bilden är tagen precis två veckor efter förlossningen. Magen har dragit ihop sig bra men inte helt och när FAN försvinner den där fula randen!? Jag lägger upp bilden för att peppa mig själv. Vill kunna visa upp ett snyggare resultat varje månad på bloggen. 

 

 

Fråga:

Älskar att du går in på äckliga detaljer haha speglar verkligheten! 

För det första; oerhört bra skrivet! För det andra; varför inte smärtstillande? WTF jag kommer ta ALLT som finns! Utom lustgas det blir jag bara flummig av på ett dåligt sätt haha. 

Hur ont gjorde det att sys? Man är väll jäkligt öm efteråt och när man väl tryckt ut ungen ska man SY! Åh vad ont de låter! 
Hur mycket blod tappade du? Fick du svindel eftersom blod kom ut och du inte andades normalt? Fick Micke klippa navelsträngen? När man kissar under förlossningen, sprutar de inte något på sjuksköterskorna haha? Åh har så mycket frågor men kommer bara på några nu! Du har varit så duktig och bra att Micke fanns där varje minut. Så fin familj ni har! <3

Efter sex dygn med rejäla men oregelbundna sammandragningar så gick jag och Micke ut på en kanske inte så lång men för mig väldigt ansträngande promenad i Sigtuna. Visste väl att det mesta var skrock men vi hade ju ingenting att förlora på att testa. Väl hemma igen satte vi oss framför TVn och jag vågade inte riktigt hoppas på något men visst kändes det som om sammandragningarna blev mer och mer intensiva. Kanske mest för skojs skull började vi att klocka dom och japp, regelbundna men kanske inte tillräckligt täta förvärkar. Efter ett tag började detta hur som helst att ta på krafterna och eftersom att jag sedan dagen innan var öppen 1,5 cm och min tapp nästan var utplånad så kände vi att det var lika bra att åka mot BB Sthlm. Vi hade ju dessutom en bra bit att åka. 
Jag ringde in när vi satt i bilen och barnmorskan sa att det var helt rätt att vi kom dit. Väl där blev vi mottagna av en jättetrevlig undersköterska som visade oss till en förlossningssal. In kom en barnmorska som undersökte mig och konstaterade att jag nu var 3 cm öppen men att tappen fortfarande var "näst intill utplånad" och inte "utplånad" som jag hade hoppats på. Nu ville dom plötsligt ge mig bricanyl för att stanna av värkarna. I vecka 39!? Det ville inte jag utan jag fick sova över i ett litet rum och "hoppas på att det drar igång". Nu var klockan fem på morgonen och om Micke ville stanna kvar så skulle det kosta 500 kr. Annars fick han komma tillbaka efter klockan sju. 500 kr för att sova på en enkelsäng tillsammans i två timmar kändes inte sådär jätte aktuellt så Micke åkte hem och sov några timmar och jag sov ut i min sjukhus-säng som knarrade något fruktansvärt. Jag kände mig så dragen vid näbben. Att åka in tillsammans i tron om att få träffa bebisen men att få sova själv i ett riktigt sjukhus-inrett rum kändes rent utsagt piss! Det blev morgon och min barnmorska kom in för att säga hejdå, hon gick av sitt pass nu men snart skulle min nya barnmorska komma in med frukost, berättade hon. Det hände aldrig. Jag ringde och väckte Micke som kom med frukost. Jag ville inte ens trycka på knappen och be om frukost för hormonfylld och besviken som jag var kände jag mig ovälkommen och i vägen på sjukhuset. Tycker synd om mig själv nu i efterhand, haha!
Tillslut kom en läkare in och berättade om olika igångsättningsmetoder och försäkrade mig om att jag inte skulle bli hemskickad. Äntligen bebis! Vi väntade hela dagen tills en ny läkare kom in och förklarade att det inte fanns tid för en igångsättning idag utan jag skulle nu istället få en sovdos och så skulle vi se om det dragit igång av sig själv imorgonbitti. Vi hade tydligt förklarat att jag absolut inte vill ha varken sömntabletter eller starka smärtstillande och det kändes väldigt konstigt att ännu en gång behöva inse att det inte skulle bli någon bebis idag heller. Så med mina sammandragningar och en stor besvikelse satte vi oss i bilen och åkte hem. Med BB-väska och bilbarnstol i baksätet. Morgonen efter hade vi en ny tid bokad på BB Sthlm och vi blev försäkrade om att den här gången blir det av, nu stod jag först i kön! När vi kom dit nästa morgon så kom en sjuksköterska in med morfin, bricanyl och sömntabletter (IGEN!?) men nu hade Micke tröttnat. Han sa något i stil med "vi har bett er att skriva in i hennes journal att hon absolut inte ska ha några såna här mediciner" och "är det så att ni inte har tid för en igångsättning så säg det rakt ut!" och det fick äntligen saker att hända. En läkare kom in och förklarade att dom inte hade tid att sätta igång mig och dom bad om ursäkt för att dom inte hade sagt det. Hon erkände t.o.m. att dom inte hade "vågat säga det eftersom att vissa blir så arga". Åh, vad professionellt... 
Micke bad dom att ringa till Uppsala och fråga om dom hade tid, vilket dom inte hade. Men i Södertälje var vi välkomna. Så vi tog vårat pick och pack och åkte mot Södertälje för att få ut lillskiten som vägrade att skynda sig självmant. Nu hade jag haft oregelbundna värkar i nio dygn och var både psykiskt och fysiskt utmattad. Vi vågade inte alls känns oss säkra på att hon skulle födas inom det närmsta dygnet. 

Framme i Södertälje fick vi först komma in till ett undersökningsrum som såg ut ungefär som hallen på ett solarium. En tapet föreställandes en solnedgång i något tropiskt land klädde väggen och en bordsfläkt förde ett jäkla oväsen. Jag sa till Micke att "här föder jag fan inte barn" men han skrattade och försäkrade mig om att allt skulle bli jättebra. Det blev jag allt säkrare på när en underbar barnmorska kom in och presenterade sig, förklarade hur igångsättningen skulle gå till och gav mig nytt hopp.
Efter en stund fick vi komma in på ett förlossningsrum och barnmorskan gick av sitt pass. In kom barnmorskan som jag skulle ha under förlossningen. En superhärlig tjej med härlig utstrålning. 
Dåså, då kör vi!

Jag läser ur min förlossningsjournal nu, det är därför klockslagen är så töntigt exakta.
Klockan 14.43 sattes en skalpelektrod på Cassandras huvud. En minut senare ställde jag mig upp och trodde sådär klassiskt att jag kissade på mig. Vattnet gick med dunder och brak.
Ganska direkt kom värkarna mer ofta och kändes mer och mer. Hur en värk känns vet jag inte ens idag och om jag mindes (vilket jag inte gör) så skulle jag nog ändå inte kunna förklara det. Jag övade på att andas. Bad dom runt omkring mig att ta ett steg tillbaka och inte prata med mig under värkarna, sedan andades jag, andades och andades och kände mig som ett riktigt proffs! Efter någon timme skickade jag ut Micke på jakt efter en pilatesboll som jag blev bästa vän med. Men nu började det göra ont på riktigt och jag jag dumpade "bolljäveln" för en gåvagn. Vi promenerade ute i korridoren och lät tyngdlagen hjälpa till. Värkarna gjorde nu svinont men ville inte komma tillräckligt tätt och ett värkstimulerande dropp kopplades.

20 minuter senare, klockan 19.45 var värkarna kraftiga, regelbundna och gjorde jävligt ont! Jag provade lustgasen som bara gjorde mig snurrig och fick mig att tappa fokus på min andningsteknik så den gick fetbort.

Klockan 20.16 minns jag att jag stirrar in i Mickes ögon och säger "det går inte, det gör för ont" med en touch av dödsångest i rösten. Micke trycker på knappen och barnmorskan kommer in. Hon undersöker mig och berättar att jag är NIO centimeter öppen. Här tänkte jag på ett sms jag hade fått av min syster "Kom ihåg att det inte ligger prestige i att föda utan smärtlindring". 

Klockan 21.17 har jag fått en EDA som jag älskade från djupet av mitt hjärta. Jag fick kontakt med Micke igen, kunde få i mig något att dricka, vilade mellan värkarna och kunde prata ordentligt. Klockan 22.30 gick jag och kissade. Jag hoppades på att kunna göra "tvåan" också för att slippa behöva göra det när bebisen skulle ut men EDA innehåller morfin och bara att kissa var en kamp. Jag var helt bedövad från naveln och nedåt och att få ut något annat än kiss var omöjligt!

Klockan 01.00 så kände jag att jag ville börja krysta. Inte alls sådär som jag hade fått förklarat för mig att "man kan liksom inte hålla emot", "en djurisk instinkt som får dig att krysta"... jag kände mer att du får det fan i mig räcka, nu ska ungjäveln ut! Jag tappades på urin (600 ml för er som vill veta, haha, förlossningsjournaler är så sjuka). Efter att ha krystat i en timme med bara väldigt svaga krystvärkar provade jag att krysta ståendes vilket inte hjälpte ett dugg. Nu kom en läkare in på rummet och jag förstod inte varför. Någon tog tempen på mig och tydligen hade jag ganska hög feber och fick 1 gram alvedon. 
Nu började Cassandra att bli stressad och barnmorskan frågade mig om jag ville försöka att krysta lite till eller om dom skulle hjälpa till med sugklocka. Exakt vad som hände här kan jag inte tyda bland förlossningsjournalens alla medicinska termer. Jag minns att ett helt team med läkare och barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor kom in på förlossningsrummet. Jag förstod att det inte var helt normalt men blev aldrig speciellt rädd då stämningen i rummet aldrig var stressande. 
En stor apparat rullades fram till sängen, jag mindes att jag sett den på förlossningskursen och där förklarade förläsaren att "den här stora apparaten behöver ni inte bry er om" och visade att bara den lilla sugklockan skulle "in". Plötsligt stod en läkare, två sjuksköterskor och en barnmorska och kliade sig i huvudet när dom tittade på vad som hände mellan mina gynställnings-särade ben. En sugklocka fästes på Lilla Cs huvud och mellan mina krystvärkar (som inte förtjänar att kallas så) så höll dom liksom kvar bebisen som av någon anledning annars gled tillbaka upp en bit efter att ha kommit ned lite för varje värk. Plötsligt kände jag hur det sved, brände och stramade något så in åt helvete. Jag kände hur hennes "lilla" huvud kom ut och det var minst sagt en ny erfarenhet. Läkaren tittade upp på mig och sa "nu gick du sönder ganska mycket" men det kunde jag inte skita mer i då. Nu var jag trött på att föda barn, mina värkar hade i stort sett tackat för sig och jag ville bara ha ut bebisen. Jag tittade på siffrorna som visar hur starka värkarna är och så fort siffrorna började stiga så tog jag i för kung och fosterland.
Klockan 02.43 kändes det ungefär som om en hal gädda gled ur mig och plötsligt låg det en skrikande liten bebis på mitt bröst. Jag undrade var den skrikande lilla människan kom ifrån för inte *** kunde den där stora bebisen ha kommit ut ur mig. Hon såg inte alls nyfödd ut. Men hon var och är världens vackraste och om jag bara kunde ha fått trycka på paus där, stannat i det ögonblicket en liten stund. Fått låta blicken sväva mellan detta skrikande, fosterfettkladdiga underverk och Mickes tårfyllda ögon. Jag har aldrig någonsin upplevt ett sådant rus, sån genuin lycka och total närvaro i stunden. Jag ville stanna där för alltid. Att smärta var verkligen borta. Det var sant som dom sa, man glömmer smärtan direkt.
Lilla C fick ligga på mitt bröst och återhämta sig medans en läkare sydde ihop mina bristningar i 40 minuter. Jag gick sönder väldigt mycket men nu två veckor senare har jag inte längre ont och det svider faktiskt inte ens när jag kissar. 

Min förlossning blev tuff men var det häftigaste jag någonsin upplevt. Jag är glad över att vi hamnade i Södertälje för både förlossningspersonalen och BBpersonalen var fantastisk och jag skulle gärna föda nästa bebis där. 
Nästa bebis får dock gärna vänta ett tag med att bli till! ;) 

 

Om jag missat något eller om ni undrar någonting, vad som helst, så kommentera gärna och fråga. Även sånt som gäller graviditet eller efter förlossningen! Hoppas att det inte blev allt för rörigt nu. Kram!

När jag loggade in nu för att skriva min förlossningsberättelse hade jag passande nog fått den här kommentaren:

Söndagsångesten släppte lite när jag fick veta att Micke stannar hemma en vecka till. I torsdags när jag var på möte i skolan fick jag veta att dom lagt en timme om dagen, fyra dagar i veckan på skolan. Alltså att jag måste vara på skolan då. Wtf!? Jag valde distans av en anledning och jag kan inte släpa min nyfödda bebis till Märsta varje dag för en timmes undervisning på plats! Trött jag blir... Ska maila min lärare ikväll och förklara situationen. Kanske går saker att planera lite annorlunda för mig så att jag kan senarelägga vissa kurser tills att hon blivit äldre och kan följa med. ALLTID ska någonting krångla. Fan, nu kom söndagsångesten tillbaka lika snabbt som den försvann... 

 

Har nu gått ned 17 kilo efter förlossningen. Inte så konstigt... Bebis, moderkaka, fostervatten, ökad mängd blod, vätska osv väger ju en hel del i sig. Men det känns skönt! Gick ju upp typ 30 kilo och nu ska jag försöka hamna på 52-55 kilo typ. Det är ändå några kilo mer än vad jag vägde innan graviditeten. Skönt är att jag inte alls är sådär hungrig som vissa blir av amning, har nästan ingen aptit alls, fast det är såklart inte heller bra. Behöver få i mig mat för att orka vara mamma och för att mjölken ska vara näringsrik. Började iaf dagen med en proviva shot, kändes lagom! 

Just nu är jag så sjukt jävla besviken. Jag blir så ledsen när någon jag trott så bra om visar sig vara något annat än jag trott. När man tyckt om någon så mycket att sveket inte gör en arg utan bara så fruktansvärt ledsen. Så ledsen att man går runt med en klump i halsen och tänker att "fan, det FÅR inte vara såhär". Ont gör det. Livet gör ont ibland. Nu ska jag mysa med min dotter och hoppas på att hon aldrig behöver känna såhär. ♡

Ligger och vilar med Cassandra. Tittade på mina bristningar och funderade på om det verkligen inte finns något sätt att bli av med dom. Även den uttöjda huden på magen stör mig något fruktansvärt men att vara helt platt kan jag väl inte räkna med två veckor efter förlossning... Men så tog Lilla C tag i min hand och gnydde lite i sömnen och vips så spelar dom där bristningarna inte så stor roll längre. Dom är lite som ett kvitto på vad min kropp kunnat ge mig. Jag har burit våran lilla skatt i min mage i nästan 40 veckor. Det är ju så jäkla fantastiskt när man tänker efter! 

 

Så blev det fredag igen. Vaknade nyss av att Cassandra låg på mitt huvud och "pratade". Micke brukar använda henne när han vill väcka mig för hans tjat vaknar jag inte av, inte heller väckarklockan men minsta pip från lilltjejen och så är man klarvaken. Så ringde dom från någonstans och sa att vi måste fastställa faderskap och det blir nästa torsdag i Upplands Väsby. Idag är jag såååå sugen på den där brieosten och ett litet glas vitt som jag suktade efter under hela graviditeten. Och jag vet att jag kan dricka ett halvt glas utan att det påverkar bebisen, enligt livsmedelsverket kan man dricka två glas men då blir man ju full och det är ju antagligen farligare det Än alkoholen i sig? Hur sköter man ett litet barn när man är alkoholpåverkad? Usch... 

Funderar på att köpa min ostj*vel och en flaska alkoholfritt vin för det känns faktiskt inte helt okej att dricka alkohol under amningen vad dom än påstår. Vi hörs senare mina vänner. Drick ett glas för mig ikväll så kan jag hålla mig till osten! ;) 

 

Idag när vi kom ut från BVC så såg Micke att jag visst hade glömt amningsinläggen för på min gråa tröja fanns två rätt generösa mjölkfläckar. Kul. Alltid är det någonting man glömmer bort nu för tiden. All fokus är på bebis. Det är ju såklart precis så det SKA vara. Men det blir lätt lite tokigt. Nu är jag så fruktansvärt trött. Lilla C har bråkat i flera timmar och jag ville bara gråta stundtals. Nu sover hon (peppar peppar) på Micke och jag hoppas på att få några timmar sömn inatt. Så kanske jag kommer ihåg amningsinläggen imorgon... 

 

... så ser det ut såhär bredvid mig. Jag var säker på att napp inte var något vi skulle använda oss av ända fram tills det att jag ville be Micke "ta med sig ungen och sov på hotell bara en natt så att mina stackars bröst får vila en stund!!!". nu snuttar hon på den här bredvid mig och ser så nöjd och belåten ut. Man ska nog aldrig säga aldrig. Sov gott mina vänner! ♡

 

Jag har gått ner femton kg efter förlossningen. Det var mest vätska antar jag, annars hade det ju aldrig gått så snabbt. Så nu är jag lite större och lite skrynkligare än innan graviditeten. Men oj, vad lite man kan bry sig om att magen är lite mjuk när en liten bebis trivs så bra med att få ligga på den och mysa ;-) 

Jag tror att min kropp kommer att bli snyggare än vad den varit när jag får börja träna lite. Jag kommer ha mycket mer former. Precis innan Lilla C flyttade in i magen så såg jag ut som ett streck. 

Just nu ligger jag och min lilla familj och halvsover på soffan, vi laddar inför att åka och köpa våtservetter och andra nödvändigheter. Och nu vaknar lillbossen så nu är det bara att plocka fram tuttarna. 

 

Igår åkte vi spontant, eller planerat - avbokat och sedan spontant iväg hem till min kära storasyster och hennes kille och åt kräftor med en riktigt fin utsikt över sjön med mångatan som (nästan) fullmånen gjorde. Konstig mening. Folk (släkt och vänner) hade varit där sedan nio på morgonen och hjälpts åt att resa deras utbyggnad på huset. Vi kom vid 17-tiden och Micke hann vara med en stund och snickra, jag satt och ammade Lilla C och sedan var det som sagt kräftskiva. Jag känner mig så stolt när jag får visa upp lilla knytet för släkten, hon är verkligen det bästa jag/vi gjort! Imorgon kommer Annika kanske hit och träffar bebisen. Det skulle vara mysigt! Men dagen lär bli stressig med skola och MVCs efterkontroll så jag kanske är svintrött på kvällen. Ska till MVC pga mitt blodtryck som inte vill sjunka efter min lilla havandeskapsförg. Får se imorgon om det blivit något bättre. Håll tummarna! 

 

Blir så glad när jag ser att jag faktiskt verkar ha ett gäng trogna läsare här på bloggen. Jag vet att jag varit och är svindålig på att uppdatera sedan bebis kom men ni förstår säkert att det är lite mycket att stå i just nu. Jag ska iaf försöka att skriva min förlossningsberättelse ikväll eller imorgon. Försöka! Om Cassandra tycker att det är lugnt att inte ligga klistrad vid tuttarna i någon kvart eller så ;-) hehe! 

Hur som haver, jag är glad att ni kikar in här och ska försöka uppdatera lite mer ofta än nu. 

 

 

Vad gjorde jag för ett år sedan? Det behöver vi inte prata om. Vad som är helt fantastiskt är hur långt ifrån allt det där jag är nu. Här ligger jag bredvid min sovande 10-dagars bebis. Imorgon ska jag på upprop för studierna jag börjar med (på distans) den här hösten. Jag har en underbar fästman som har hjälpt mig så enormt mycket att komma dit jag är idag. Han har trott på mig och sagt att jag kan när jag känt mig som en främling i det verkliga och sunda livet. Jag är så glad och tacksam. Jag är också så stolt över mig själv innerst inne och jag måste försöka minnas det när allt känns tungt vissa dagar. Det här är livet. Jag tror att jag börjar älska det! 

 

Idag blir Cassandra en vecka. Om tiden ska gå såhär fort så tar hon ju snart studenten! He he hee...❤ 

 

och som du kunde hjälpa mig att finna.

En sommar går förbi, den är alltid lika kort,

den är drömmen om det man kunnat vinna.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust

Micke är iväg för att tona bilrutorna. Pluttan får solen i ögonen och blir varm där i baksätet och vad gör vi inte för vår prinsessa? :) 

Jag tänkte lite tjejmys och vila men Cassandra tänkte mer amma med trettio minuters mellanrum, kaskadspy över mammas nytvättade BH, byta 4 bajsblöjor på 40 minuter och vägra somna om det inte är på mitt bröst. Hennes förslag vinner oftast kan jag säga. Är lite orolig att jag äter och dricker för dåligt för jag känner mig lite halvt svimfärdig emellanåt. Måste försöka hitta lite rutiner. Man kan ju inte för all framtid bara ligga och titta på henne, även om det just nu känns viktigare än allt annat. Så stor, så oändligt stor är vår kärlek till Lilla C. 

 

 

Jag varvar byte av bajsblöjor med amning här hemma just nu. Micke är ett enormt stöd och städar, fixar mat, byter också blöjor, underhåller Cassandra och är helt underbar men amma måste jag göra minst var tredje timme. Jag har ganska ont efter förlossningen och är inte så rörlig tyvärr men försöker så gott jag kan. Att ha blivit mamma känns mer och mer fantastiskt för varje dag som går. 

 

 

Äntligen har våran lilla prinsessa kommit till världen. Jag är så lycklig att jag inte kan varken äta eller sova, jag bara beundrar livet just nu. 

3980 gram och 52 cm kärlek sover just nu på mitt bröst och sekunden jag fick henne i mina armar så fann jag meningen med livet. Så självklart.